I dag har jag sytt om en jeansklänning!

Jag är  absolut inte bra på sömnad,men skam den som ger sig..det SKAAA GÅÅÅ!

Som jag sade för en massa år sedan när jag maken och mina två äldre barn var små..och vi befann oss i ett varuhus i stan.

De fick snällt sitta i cafe´terian medan jag prövade en fantastiskt fin jeansklänning,som jag alltid önskat mig och absolut ville köpa.

Då gör man ju så,att man går in i provrummet och testar den..

Jaa ”det skaaa gåå” den var tajt ..men jag lyckades..lite snäv kanske..ja nää den där passade inte riktigt.

Sedan kom problemet:

Hur fasiken ska jag få av mig den?

Butiken skulle strax stängas och personalen hade brått till flygplatsen för att hinna med planet till en klädmässa i Stockholm.

Jag försöker..men jeansklänningen fastnar liksom på halva vägen. Där står jag i dykarposition med jeansklänningen och kan absolut inte göra NÅGONTING..

Jag kunde ju inte gå ut ur omklädningsrummet,eftersom jag var bar på överkroppen..och jag tyckte inte riktigt att det heller vore så lämpligt. Hur sjutton skulle jag våga visa mig på stan i fortsättningen om jag gjorde så?

PANIIIIK!

jJag hörde hur personalen trampade av och an,ganska stressade och nervösa.

Det gjorde mig inte mycket lugnare..

”Hur går det”? Frågar en av butiksbiträderna utanför draperiet..

Kan du ropa i micken efter min make?

”ok” svarar kvinnan..”har du problem eller?”

Ja det kan man lugnt säga,svarar jag.

Efter en stund kommer maken och räddar mig ur nöden..

Men det var EN KAMP! Personalen visste inte riktigt var de skulle ta vägen med sitt uppdämnda behov av att skratta hysteriskt. För de blev ju lite chockade mitt i stressen.

Jag vågade komma tillbaks till den butiken efter många om och men..men så fort de såg mig hade de mungiporna väldigt nära öronsnibbarna..

De berättade att de hann med planet och hade suttit där under hela resan och skrattat så de grät.

En riktigt lyckad klädmässa för dem då..

Den här jeansklänningen som jag nu syr om..skall jag INTE fastna i..

KRAM FRÅN PANG