”Vi måste hjälpas åt med uppgivenheten”

jag citerar ;

Natt.

Jag höll ett tal till nationen.

Men talet blev en sång.

Sången blev en dikt.

Dikten blev en dröm:

Att vi hjälps åt, vi som känner skräck. Vi hjälps åt, vi som känner sorg. Vi som känner ilska, vi hjälps åt nu.

Människovärdet i Europa håller på att kapsejsa. Och i Sverige går människor tandlösa som på trettiotalet.

 

Vår äppelkindade regering skapar system som kränker de människor de är satta att stärka. Vi måste hjälpa regeringen att förstå att den klöser folk i ögonen. Vi måste även för finansministern förklara att det inte går att leva på rutstäderskans lön i ett land med så höga elpriser. Åtta tusen kronor täcker inte ens värken. Vi måste kungöra för skolministern att det går talanger på gatorna som socialministern krypskjuter med sina sociala nedskärningar.

Läkaren skriker: Familjerna har inte råd med barnens dyra astmamedicin.

Diakonissan skriker: Familjer äter ur soptunnorna. Prästen skriker: Allt har blivit värre de senaste åren, allt … och de fattiga människornas uppgivenhet är det värsta, lägger prästen till i en sorgsen viskning.

 

Medborgare, vänner, drömmer jag.

Vi måste hjälpas åt med uppgivenheten. Vi måste hjälpas åt med äldreomsorgen. Vi måste hjälpas åt så att barnfamiljer inte vräks från sina hem.

Jag känner nattlig oro. Inte så mycket för innerstädernas medborgare. Inte för Nordeachefen. Inte för Filippa Reinfeldt och Beatrice Ask. Nej, min oro handlar om betydligt allvarligare saker.

Den handlar om att så många är så ledsna. Tandläkaren, bibliotekarien, dagisfröken. Lärarna är också ledsna.

Polisen skriker: Förstår regeringen inte vad som håller på att hända! Kuratorn skriker: Jag kan inte hjälpa dem som söker hjälp, men jag vet vad de behöver – de behöver pengar – och just detta det kan jag inte hjälpa dem med.

Min oro handlar om de fattiga som springer och springer, de sjuka som jobbar och jobbar. De ensamstående föräldrarnas trolleritrick med vinterskor. Den handlar om hur fattiga unga utvecklas till farliga vuxna på grund av sin desperation.

 

Socialarbetarna fruktar det värsta: en social detonation.

Det går en tid att hoppa över viktiga historiska skeenden. Man kan blunda för psykologin och människors sociala omständigheter. Man kan ignorera barns drömmar och enkelt skapa system som förstärker synen på människans olika intelligens och möjligheter. Man kan återskapa tjänare efter tjänare. Direktör efter direktör. Det är bara det, att någon gång då och då dyker en Moa Martinsson eller Zlatan upp och berättar att hungern smakar likadant vilket årtal vi än lever i.Och det är då det är natt, det är då sången, dikten, drömmen säger att vi alla hjälps åt så att landets talanger inte går förlorade i just denna vår tidsålder. Drömmen ljuder att människor får vara human beings igen.”

.

Och det är då det är natt, det är då sången, dikten, drömmen säger att vi alla hjälps åt så att landets talanger inte går förlorade i just denna vår tidsålder. Drömmen ljuder att människor får vara human beings igen.

Och så tar jag med presenten från Hemis Tack !!

Kan vi finna en annan framtid?

”NIKE” ur Dikter av Erik Blomberg (i förkortad version) 1946 i P4 uppläst av Sven Wollter

”Då kejsarborgen var tagen och tagen var kejsarens stad, begynte den rödaste dagen i de röda dagarnas rad.

Då rusar massan av kvinnor och barn och soldater till grindarna fram i det skottmärkta slottets portal.

De rusade runt och de vrålade vilt – kamrater, det är vin, det är proppfullt med vin, i kejsarens källarsval

Slå tappen ur tunnan kamrater – häv ut alla hyllans buteljer, det är vin, det är blod, kamrater, vårt blod som har sugits ur oss.

Nu får vi vårt blod tillbaka, det är vin, det är blod som vi sväljer, ge blodet åt folket tillbaka, till torget med tunnor och bloss

Då såg de hög mellan träden, och vit liksom skapad av strålar, den brusande segerns Gudinna, en NIKE av marmor gjord

En sörplande karl, med näsa och mun i en vinpöl begravna, fick syn på den vingade stoden som utan huvud var

Nä, titta på änglamadammen, har skallen ramlat av ’na? och hela parken skrattade och skrålade till svar.

En man sprang fram ur hopen, sin hand kring en slägga han knöt, mot skränet och bravoropen hans starka stämma bröt

Är det er som jag kallade bröder, som jag kämpade och led för? Är det bara med vin som ni blöder, är det bara med magen ni gör? 

Se denna marmor-sockeln så glittrande och kallt, det är ett skamligt ocker på fattigmannens salt

Det gjordes marmorstoder av all vår smuts och svett, av hungern oss vår moder då hon och barnen svalt, så lyft då era spett

En man sprang fram ur hopen, mot skrikens skummande fors, han bredde sina armar för bilden, som ett kors

Är det er som jag kallade bröder, som jag offrat min lycka för. Jag avskyr ert hat, ty det göder blott våldet som livet förgör.

Jag kunde ej se och lida att människan gjordes till slav. Jag kämpade nyss vid er sida, men då jag min hand er gav och då jag blödde för er, så var det för människoanden som kvävdes och trampades ner – nu sliter de själva banden.

Två darrande händer som formats i smärta och ensamhet, en Gud för vår längtan att följa, ett hjärta som snyftat och stormat i ångest som ingen vet, det är vad ni nu förfölja.

Tyranner som slå, förtrycka, och slavar som stjäl deras makt och svingar sig upp och smycka sin krona med slavars förakt, de växla som välden av andra, i seklernas rytmiska takt.

Men fram genom blodet och smutsen och stanken, går Gudarnas like, den eviga víngade människotanken. 

Där mörkast klyftorna stupa, där ljusast himlarna välva, där går hennes höga och djupa och slingrande stig

Men lyfter ni släggan mot henne till slag, då slår ni till döds er själva

Den tunga släggan lyftes högt och slog hans klara panna i en ström av blod

Då sprang ur stenen som en väldig röst. Den ena vingen brast och föll på bödelns bröst och släggan som han höll, han låg på marken krossad under vingen.

Då flydde alla skrikande ut parken men likt ett sårat bröst, låg marken.

Ett bröst som lyfte, fläckat och förfruset, en ensam vinge skälvande mot ljuset…”

Och det är då det är natt, det är då sången, dikten, drömmen säger att vi alla hjälps åt så att landets talanger inte går förlorade i just denna vår tidsålder. Drömmen ljuder att människor får vara human beings igen.