”det finns sprickor i allt
det är just där ljuset kommer in ”
De där raderna lever kvar i mej
tjatar i mej
manar på mej ..
meditera reflektera!! ..
vad betyder det
att just de orden fastnar ???
De ..Slamrar , klamrar sej fast vid mej ..slinker de bara in i nån spricka i mej ..ja det har de redan gjort ..förståss kämpar om att få tillräckligt utrymme ,uppmärsamhet .
Vad lyfter de orden fram i mej
vad lyser de på
upplyser de mej om nåt centralt
som jag borde ta till mej?
På vilket sätt och vad ..kan de va?
Att jag ska tillåta nåt att falla isär ?
eller ..
Öppna sej ?
J
Jag kan bara gissa och nu trevar jag mej fram ,låter infallen komma ..lämnar dem osorterade som påbörjor,ord som faller mej in låter jag falla ner här ,bokstav för bokstav ..lämnar det till o med öppet för att nån bokstav faller fel
,oredigerade ,ofullständiga och precis som de visar sej..orkar inte rätta just nu..
ska rätta senare ..tror jag ..
Jag tappar så många tankar på vägen om jag kontrollerar ..
ex.v alla k som faller bort
att återgå till senare
en minnes slinga tränger sej fram från min tonårstid 15 el 16 år var jag väl då jag gick i en folkhögskola .
Läste
”genom en springa i ladans vägg
lyser månen
på tomtens skägg”
Springa -spricka..
just de där raderna har jag tidigare pasticherat ..fortsatt att trava fram associationer ifrån ,anse sa jag gräva fram de texterna igen
Det var en av de få gånger de existentiella frågorna fick glimta fram utan att direkt stoppas in i nån trång förklaringsmodell eller avbrytas av effektivitetskrav ,eller andra beskäftiga uppmaningar om ”hur det egentligen är ”
”alltså GÅTAN som inte låter gissa sej kommer så åter
Hur kommer de hitner ,var kommer de, ifrån vart-hän
(ur Viktor Rydbergs Tomten)
Då jag skrev det var jag i en annan brytningstid ,hade just skiljt mej
Men NU då ,vad är det nu ?
Mina associationer rasar iväg,rusar eller HASAR sej fram ..och tillbaka..i mej
Vad gör sorgen med mej ? Sörjer jag egentligen? Eller måste min sorg ta sejin via en omväg för att nå fram till den samlade sorgens fästen .. nästen i mej..
eller det tidigare NÄSTAN -färdigt sörjda ? För hur kan jag tro att jag lyckats med att sörja de andra sörjorna färdigt
VAD är färdigt ..egentligen?
det stannar väl bara
på olika avsatser
lägger sej under ett av
alla de valv
mitt
vårt liv består av
är sorgen enn oråde i medvetandet som alltid ska vara öppet
ofärdigt ..med öppna sprickor
Vara ojämnt och trassligt i kanterna
med ständigt nya bitar som behöver släppas in
väntande på nya sorger som ‘are to come’
varför skriver jag här ?
utan att vilja blanda in mina ‘vanliga’ bekanta och vänner ja..jag vill inte skylta med min blogg alls
För att jag vill mullvada i fred här i mitt inres skrymslen,utan att behöva debattera ,få de vanliga svaren och reaktionerna ..de får jag ju ändå
Vada o trava runti mitt vardagslivs struggle
Jag vill ,vågar förmår inte utsättas för..coaching programmering,trend iga inne förklaringar ..förståsigpåande
Vissa saker ska kanske inte ens lagas ,de ska få falla ..
falla isär
förvandlas
eller försvagas
bara få visa sej ..vara just där ..så som de är
det passar mej bra att finnas i utkanten av ett bloggsamhälle .
en av de ‘stickor.’ jag ofta känner av är
närheten till det patetiska ..det som blir lite pinsamt och lätt att håna ,vrida till lite så att det blir nästan lite fånigt
men jag upplever att det ofta är där i ‘det fördömda ‘ som nåt nytt kämpar sej fram..nåt viktigt nytt ..liv
Simone Weil sa endast de som älskar är beredda att inse att en ny sanning ..är sann ..endast de är beredda att LYSSNA tillräckligt länge och noggrant för att egentligen höra vad som säjs
Ja och ofta fungerar det här även intrapersonellt ..inom mej kämpar mina majoritets vanlighets,favorit tankar om att få fortsätta dominera ..oc kämpar emot det nya som vill tänga sej på ..så länge de kan ..tätar varje spricka
där det försöker tränga sej in..
jag har märkt att jag nu haf svårt att bara enkelt önsk God jul och nu även Gott nytt år ..det brukar inte kännas så där jobbigt ..måste ha nåt med den nyss upplevda tragiken ,,med min bror ..nåt som håller mej tillbaka ,som måste tas i små portioner..sånt som bara kan öppna sej i spricka för spricka
som måste få följa sin egn organiska takt ..så som knopparna på min vita amaryllis
Nån gång skrev Bodil Malmsten ‘luckor av ljus .. i texten nu ska jag lyssna på hennes vinterprat..hon vågar samhällskritiken
***i går Annika Lantz radioteaterns ..Public service sveriges radio är sålt ..till en okänd köpare..genialt ..där med det ironisende greppet ,..ger hopp om att det finns medvetna reflektioner ang hur det ‘står till ‘
sen iväg på en middag jag blivit ombedd att komma på ,måste duscha ..årets nya måsten …och sprickor ..
jag måste sticka
iväg
.
tidigare blev jag
.imponerad av Lena Andersson som Vinterpratare
i all fall starten
där hon reflekterarang sin reduktionistiska inriktning..
vilken språk- och symboliseringsförmåga .
.Sax & Lim
”När jag limmar ihop mina sagor
är limmet format till en sax” !!
”men den dag världen översvämmas av saxar
börjar jag limma”
..sen spelar hon Hola Bandola
, Snurra min Jord
och t.o.m.Härlig är jorden
genialt och med självdistans och humor ..
tycker jag och blir riktigt glad;)
av
forts..
älwfewor 
”There is a crack in everything, that’s how the light gets in”, sjunger Leonard Cohen i ”Anthem”.
Jag skrev en lång kommentar om det här i morse, men lyckades inte skicka in den och den försvann. Inte minns jag hur jag skrev, men försöker formulera tanken i alla fall.
Nej, jag får nog ge upp det just nu, är för trött i huvudet, får återkomma till det om jag minns hur jag tänkte.
å …det vill jag så gärna läsa ….hoppas !!
ah ja Cohen ..då har jag hört den raden massor av gånger utan att ta den riktigt till mej
har jag den på nåt gammalt band
”Ring the bells
that still can ring
forget
your perfect
offering”..
.. kan det till o med vara så
att han har lånat den från nån annan
Jag får inte fatt i tankarna hur jag än trevar efter dem. En del av dem tog jag nog upp i en annan kommentar. Jag skulle tro att tanken om sprickan/springan som ljuset tränger in genom är en allmänmänsklig tanke, som använts av många. Jag googlade lite och såg att Kent sjöng om sprickan och igår kväll dök Beatles upp i hjärnan med ”I’m fixing a hole where the rain gets in and stops my mind from wandering…” Jag tänkte att det kan vara ett ljus som man inte vill ska nå en, det är för starkt, skarpt och hårt och man försöker värja sig, kapsla in sig, sätta på sig solglasögonen för att man är för hudlös och skör. Sen kan det vara tvärtom också, det där ljuset som når en och ger en hopp i mörkret där man befinner sig, ett hopp om att man snart kan slå upp fönstren och släppa in mer ljus, för det finns där och väntar fast man knappt orkar tro det. Ett hot eller ett löfte, två sidor av samma mynt.
Vid varje ny sorg rivs sårskorpan på de gamla upp igen, tänker och känner jag och har även fått bekräftat genom läsning. Även trauman fungerar så: jag minns tsunamin när mamma och pappa var hos mig just då, vi tittade på nyheterna om detta oerhörda, hemska – och mamma började prata och berätta om bombningarna i Helsingfors, som hon upplevde när hon var barnflicka som ung. Jag blev så förvånad när det bara vällde fram ur henne mitt under nyhetssändningen, men traumat med tsunamin triggade igång hennes gömda undanträngda skräckkänslor. Jag tror inte att sorgen ligger öppen hela tiden, den stillnar och bäddas in, men kan väckas igen och delta i en ny sorg, eftersom den bor i en och samma människa.
Och den har sina egna vägar. Som jag skrev ovan hade jag svårt att sörja pappa för att jag var så inne i att klara av att ta hand om först honom och mamma, i tre år, sedan begravning, klara av mamma som gick in i en fövirring, försäljning av lägenheten, tömning av lägenheten, försäljning av möbler, bråk med bostadsrättsföreningen om byte av lås och fläkt…. och sen vanvården av mamma… medan jag själv var sjukskriven för utmattning. Det var nog något försvar som slog på för att jag överhuvudtaget skulle ro det hela i land. Men jag har ett exempel med en kollega som dog också, för många år sedan. Han var så omtänksam och hjälpsam, förmanade mig, bad mig tänka på min hälsa… jag kunde inte vara med på hans begravning och det kändes som om han bara hade försvunnit. Men nu börjar han dyka upp i mina drömmar, efter alla år… märkligt.
å ..tack för ditt underbara svar ..som känns så rätt går (genom en spricka 🙂
rakt in i mitt hjärta
..om ljuset och sorgen
…som ” har sina egna vägar”…
tänk att du orkade med att ordna allt det där med dina föräldrar..otroligt .. med all den smärtan och sorgen
inte underligt att du sen blev trött ..och behövde få vila ,det borde vara en självklarhet
det känns helt skändligt all hets med jobb och pengar..som om livet snart inte får handla om nånting annat
* vi har hur mycket kunskap som helst om hur vi fungerar känslomässigt ändå är inte samhället utformat så vi får tid att ta hand om det ultra svåra ..död,lidande och sjukdom ..känslobearbetning
så mycket sånt slit som görs ..
måste klaras av vid sidan om det som eg räknas till det ‘riktiga livet’
ja vad säjer man om äldrevården ..tror jag nämnde nånstans att en av mina tidigare vänner skrev en bok om sin mors vanvård…även om hon själv är psykolog lyckades hon inte nå personalen och boken skrev hon under pseudonym för annars kunde hennes egen yrkeskarriär vara i fara
jag är också rädd att det snart kan bli nåt som händer med min far 85 år ja och min mor 80 , de är frånskilda sen länge …
jag har fler syskon som kan ta hand om
..men det finns å andra sidan en stor risk för olika obehagliga manövrer och manipuleringar inom syskongruppen..en del har redan visat sej
Jag har en känsla av att jag har skrivit en del av detta förut, men då får du ursäkta mig. Jag orkade ju inte, jag hade definitivt inga krafter, men på något sätt. Jag gick ibland hem till mamma och bara låg i hennes soffa, när pappa var på sjukhus – och mitt hus förföll totalt och jag har inte lyckats röja i mer än några av högarna ännu.
ahh ..j..
egentligen finns det väl inget sätt att orka ‘helt ‘ med något sånt ..börjar jag tro .du fanns där ..så mycket du kunde och det är det enda man kan göra.
Att saker blir fel och ofullständiga verkar vara helt oundvikligt..fastän det känns oförlåtligt
bara att något blir ‘gott’ ..ger.. en ljusglimt att minnas
.jag står inför min fars och mors åldrande processer… som accelererar
Det blir inte enklare fast jag själv arbetat inom sjuk och äldrevård ..snarare värre ..kanske för att jag vet hur det ofta blir.
om jag inte haft de erfarenheterna skulle jag kanske trott .hoppats..litat på att vården skulle vara ett starkt stöd och ta hand om det svåraste på bästa sätt.
Det var oerhört frustrerande att komma från akut- kirurgi- ch medicinvård till att arbeta inom åldringsvård .Att vara van vid noggrannheten i vården och friskblivandet och komma till trött personal som bara gjorde ‘det nödvändigaste’ inom äldrevården ,,,att ha utbildning med helt andra etiska ,moraliska ,vårdande instruktioner ..men se att i praktiken fungerade väldigt lite av det .
Det ledde till att jag slutade ..jag kunde inte ‘få’ arbeta på ett sätt som jag själv upplevde som etiskt och moraliskt ,mänskligt trovärdigt ..de som vågade trotsa grupptrycket fick jag se bli mobbade att ‘störa ‘ patienter i onödan osv …
av dem som ville göra så litet som möjligt ..outhärdligt