http://hd.se/kultur/blogg/2012/03/04/drommar-vi-och-mikael-wiehe-dromt/

Tillhörande: Sören Sommelius

Tillhörande: Sören Sommelius

Som kringresande föredragshållare
tillbringar
jag många vardagskvällar
ensam i bil

på de olika
östgötska landsvägarna.

är radion ett utmärkt sällskap,
kanske allra mest under
hemresorna då krafterna börjar
tryta och vägen kan vara
nog så enformig.

Jag har också
skrivit alla mina böcker
och många av mina krönikor
och andra alster med radion
på, och då är det viktigt att
det finns en viss balans
mellan avkopplande och engagerande
programinslag för att man ska känna tryggheten
i det invanda såväl som spänningen inför vad som ska komma härnäst.

Under sena kvällar har jag så gott som alltid lyssnat på
programmet Karlavagnen
vare sig jag har tänkt göra deteller inte.

I all sin enkelhet
har detta program varit genialiskt:olika värdar olika kvällar som har pratat med
alla möjliga människor om alla möjliga ämnen. En del
kvällar har man haft bestämda teman men väldigt ofta
har det varit ordet fritt och

man kan diskutera vad somhelst. Många gånger har jag
skrattat högt åt tokiga historier men jag har också mångagånger blivit rörd och berörd av olika händelser och tankar som andra lyssnare har bidragit med.

Detta programhar med åren vuxit till en institution
och jag vet med säkerhet att det har bidragit till att göra livet drägligare eller
mera meningsfullt för många,

ja, jag utesluter inte att det rentav kan ha räddat liv.

De olika programledarnahar haft lite olika inriktningar på sina kvällar, vilket har
gjort att igenkännandets glädje har varit stor hos många runt om i landet.

Inom idrotten finns det ett bra gammalt talesätt som lyder:man ändrar inte på ett vinnande lag.

Allt borde således ha varit frid och fröjd i det att man på Sveriges Radio
har kunnat glädja sig åt höga om än vikande lyssnarsiffror och en utomordentligt
nöjd kundkrets som tycker sig få valuta för sina licenspengar.
Public service
när den är som bäst. Men så enkelt vill man naturligtvis inte göra det för sig. Unga
hungriga karriärister inommassmedia tycks alla bära på villfarelsen att man bäst når höjderna i branschen genomatt röra om i grytan ordentligt– och det gör man
genom att ta ifrån bondkaninerna (folket) det de tycker om och ersätta det med någotsom man tror att de kan
lära sig att tycka om.

Följaktligen
drog man för några veckor sedan igång rena rama
lustmordet på Karlavagnen
och ändrade på i princip
allting:

programvärdar, upplägg,
medverkande och programidé.

Mindre av det folkvill ha och i stället mer av sådant vi alla är utomordentligt
trötta på, nämligen ointressanta
människor som
tramsar runt med varandra,

till synes ovetande om att någon
lyssnar på dem och faktiskt
ställer grundläggande
krav på underhållning och
kvalitet.

Kritikstormen lät inte vänta på sig, för folk är med all rätt
både förbannade och ledsna.

Av vad jag hittills har kunnatutröna har de ansvariga bemött
kritiken med att folk måste vänja sig vid det nya,
underförstått: de har ännu inte begripit sitt eget bästa.

Och vad har vi vanliga obildadelyssnare att sätta emot
när nya, fräscha och progressiva
skaparkrafter är i rörelse?

De vet naturligtvis bättre änvi vad vi ska lyssna på, det är
bara det att vi ännu inte harfattat att förändringen i själva
verket är bra för oss.

Ni känner igen resonemanget.

Precis likadant har det låtit när posten börjar dela ut
brev senare på dagen och kallar
det för ”förbättring av servicen”eller när vi själva sorterar
våra sopor och som tack får höjd sophämtningsavgift.

Jag hoppas för allt i världenatt kritiken mot nya Karlavagnen
inte klingar av utan
att ilskan i stället växer ytterligare.

Ni som läser detta och
tycker som jag:

Skriv till
radion!

Ring!

Pressa de ansvariga!
Kräv Karlavagnen
tillbaka i sitt ursprungliga
skick,

och glöm för all del inte
att påminna den ni talar
med

eller skriver till om


vems uppdrag de gör sina
program

– och att vi som finansiärer
ska ha rätt att påverka
vad som sänds.

JOHAN BIRATH
är bosatt
i Boxholms kommun

http://youtu.be/tLHMX5o5fAc