Ditt tempel är mörkt

och lågt

är dess valv,

                                                                                                           Allhelgonadag!

Där slocknar sommarens

hymn

som ett skalv

                                                                           av klämtande slag.

Sin mantel

river

den svarta sky,

och lundarnas bleknade

trasor fly,

 natten mässar

om allt

som är dött,

                                                                               allt hö, allt kött.

Det dagas

                                                                                                             ånyo,

det klarnar

så vitt,

det blånar

så vasst.

Det växer

en värld

                                                                                                    

ur förgängelsens mitt,

en vit

och fast.

I frostiga kvällar

skönjs en arkad

med pipor

av silver

i glittrande rad,

nu reser vintern

sitt orgelhus

ur mörker

och grus.

Nu höves

ej lövens

lösa lek,

ej susande äng.

För svag är den

saviga bågen,

för vek

är blomstersträng.

Men furan på höjd

och granen i dal

 ljuda alltjämt

som en sträv principal.

Cecilia stämmer sitt instrument

                                                                                                                                                                                               till Guds advent.

Nu ligger det stora tempeltun

som en liljevret.

Drag an registren,

drag

dov bordun,

drag gäll trumpet.

                          Stäm upp för  din                    konung, du stämmornas mö!

Han kommer på gången,

den flingor beströ,

och stilla ekar

ett svävande svall

från himmelens

hall.

Tungt trampar Eol,                                                                alltid beredd,

sin flåsande bälg

och håller

väderkistan försedd

från helg till helg.

Där väntar nordan

på nyårsny

att stöta i smattrande horn

av bly

och östan att följa                                                                          med herdesång

de vises gång.

Du höga orgelverk,                                    jag är en man

i din menighet

och samlar din mångfald,

så gott jag kan,

till enighet.

Nu lär min ande

din egen ton,

den fulla klangen,

den djupa ton,

att jag må gå som på

sabbatsfärd

i min vintervärld.

Från tidig skymning,

då lamporna tänts

i östligt kor

och vintergatans

valvsegel spänts

av flammande flor,

det susar ibland

intill

gryningens väkt,

som stjärnornas

lugna

andedräkt,

en enda ton,

en glasigt klar

och

underbar.

En fimbulnatt

                                                                            som i hedenhös

med bävan jag hör,

när svällaren öppnas

och blästern

går lös

ur flöjtverk

och rör.

Det skallar basun

som i

ihåligt trä

av knäckta ekar

som sjunka

på knä,

och stämmor

dansa i vild

mixtur

som rykande ur.

Jag vill gå ut

en violbrun kväll

bland isig björk

och höra den strykande

violoncell

som sväller mörk;

och jag vill höra

i fastlagskoral

det växande

visslet av

salcional,

den första

vårliga eolin

i morgonens vin –

till dess Maria

går skär av sol

på skarens

glans

och fäster kring skogens

mörka kjol

en hasselfrans

och säger:

Syster, det töar från kvist.

Nu vila,

du vita organist!

Av musikanter ett brokigt band

styr upp mot vårt land.”