JAG som vande mej vid att ständigt känna in min mors desperation.Självklart råkar jag’ ut för ‘att lära känna desperata människor .Ja antingen kommer de till mej eller så närmar jag mej dem .På YTAN syns det naturligtvis INTE  ,ne hej det ser HELT NORMALT UT..men sen får jag veta det till slut och då undrar jag ..om och om igen varför ?varför SÅG jag inte det redan från början?Nån som ramlat ihop..och som redan flyttat igen en väldigt sympatisk människa med magisterexamen i’ teater.'((alltså nån sån examen ,han hade tidigare  arbetat som lärare på teaterhögskolan)som här  jobbat på posten och sen den som nyss skrev S..vad jag är förb .. och less på den här kommunen..bra att det kommer ut?ja jag vet inte känner mej ganska rädd och förtvivlad ..varför trivs inte folk som flyttar hit ..de flyttar bort igen   ….

längtar bort redan något år efter att de kommit Vad kan jag gör åt det förmodligen inget men det är msk som jag gillat såna personligheter som har mycket att ge egentligen kanske hamnar de in i en för smal roll

men det är ju trångt överallt tänker jag för den som vill ‘ mer

Det är  naturligtvis inget fel i sej att jag engagerar mej ..men tendensen att göra det så intensivt att jag direkt stänger av mina egna behov ..slutr känna in mej själv måste nog a sina rötter ,känner jag allt mer i  vad jag lärde mej då som riktigt liten .Då det var helt uppslukande ,helt övermäktigt att försöka skydda sej ..då jag var helt beroende av att min mor fungerade  ..då  jag visste vad som kunde hända sen.  Försökte jag då hitta på saker att förebygga ,ansträngde mej för att slippa den där sista fasen ..med nån sorts utbrott över nån ..ansträngde mej intill själv-utplåning

och det sitter kvar ..Jag tränar..forts..