vissa livsupplevelser
är
alldeles
för täta
för kompakta
ligger ännu instängda och ihopträngda.
för hårdhänt packade
för att några ord ska kunna
nå in
eller ut därifrån
för tätt
eller kanske ändå  
.. alldeles 

tunt skivade bilder

 har en viss chans
att  ..nå 
ända dit ..
där det inte  finns något mellanrum
där lager
på lager lagts sej över och omkring varandra
präglade av samma grymma hårda sinnen
minnen som lagrats
som
 bilder utan ord
 
ett barn utan ord 
barn
i bara
kalla mörka
källar  rum
kan nånsin en sån känsla
”gå över”?
och
Vart skulle den i så fall ta vägen ?
Skulle den rusa ut
skrämma andra
är det så de värst skrämda barnen gör?
gömmer sin skräck ?,
bär den själv
för att inte någon annan ska behöva uppleva samma otäcka skräck ?
Inte vet jag för jag vågar inte ta reda på det ..försökte se Karl-Ove  Knausgårds  K-special hur han har det efter de 3600 orden .
Med det gick inte att få fram.
Nån berättade att intervjun var så bra och han var så rörd ,Jag skulle vilja att det fanns såna utrymmen för alla att berätta sina livshistorier ..tills alla orden kommit ut , vem får tid och kan skapa utrymme under sitt liv att göra såna inre resor?
Hur otroligt många får inte gå genom livet med sina inre sår oläkta , obearbetade o om skötta
..att kunna lägga ordomslag
..ordförband  
bara nåt
för barn med ord ..
..
..