Ja är det inte så det är ? Att du jämt försöker tänja de de där gränserna ..frågar jag mej själv ?
Och hur då menar du ?
Ja att du jämt håller på och tänjer i det där gränslandet ,men tror att det bara är just nu,bara den här gången ,vid det här speciella tillfället ..
..jag sitter nu och kämpar mej uppe en stund till vid datorn ,för telefonens datagräns är uppnådd.
Vill inte erkänna för mej själv hur trött jag är ,att det är en svidande trötthetskänsla i nästan alla leder och muskler .
Nånting inom mej vill uppleva något mer .Jag har ansträngt mej för mycket fysiskt ,sånt som måste göras ,men inte fått tillräckligt av upplevelser ,intryck av annat slag .
I går kväll var jag upp på min vind ,lyfte upp ett lådskåp där jag trodde jag kunde få plats med många av mina större bilder ..visst klart jag var nöjd att få upp det ,,men inte rymdes mycket i de lådorna .
Känner att det börjar bli dags att göra nåt mer med de bilderna .Kanske fota av ..titta igenom ge mej tid att se dem igen.
Otroliga mängder som samlats under alla år ..influenser från olika kurser,livsperioder …mest sånt som handlat om inre bearbetning .
Eg är det lite som med skrivandet jag måste måla eller skriva ,odla ,läsa sjunga för att känna att jag lever ..men sen vad gör jag med de produkter som bildas ?.
Att göra något mer av DET verkar jag inte ha så himla stort behov av ,mest känner jag att det får vara som det är .Ganska underligt eg en sån drivkraft att ABSOLUT BEHÖVA göra /GESTALTA (eller åtm göra ett försök)
men sen släppa ,och göra nåt nytt.
Som om BARA det.. ATT DET jag tänkt , målat ,skrivit eller tyckt fått ta någon form ,utanför mej ..så BLIR jag nöjd och kan gå vidare ..
,eller är det för att jag inte orkar göra något mer av det ?
Äsch det där måste jag tänka på mer i morgon
Onsdag 22 Och nu är det ‘i morgon’ jag ser att jag eg var för trött för att skriva ,(vilket händer ganska ofta ,att jag skriver fast jag är för trött) undrar vad det är inom mej som ändå bara VILL ,som struntar i kvalitets krav ,som bara manar mej att skriva ‘nåt’?
Nånting som har svårt att få plats i min vardag ,på något annat sätt?
Jag glömde nämna dagböckerna ,alla de där nedskrivna sidorna, som ligger där .. vad ska jag göra med dem ,när hade jag tänkt att läsa dem igen ? Men det känns otroligt betydelsefullt att de finns där ,att jag har dem i förvar , de bär på mitt liv .
Ska de få åka i nån kontainer sen då mina barn otåligt går igenom mina grejer ?
Ja sånt kan vara viktigt att ha tänkt på före ngt händer även om det nästan känns suspekt att nämna.
Men jag ser det hända runtom mej ,barn till de åldrade föräldrarna slänger allt ,de har redan sina egna hem fyllda ,vill kanske inte ens ha några minnen från de föräldrar som under den senaste tiden enbart känns som påminnande om skuldkänslor ,sjukdom ,demens ..en ålderdom som de ännu, för dem själva, tror att ligger långt borta
Inte tror jag att mina barn kommer att intressera sej för mycket av det som jag har runtom mej ,men naturligtvis behöver jag inte göra nåt åt det ,just nu
ska kanske ta tag i nåt helt praktiskt ,måla en möbel ..
Många tankar. Det där med att hänga sig kvar och försöka skriva känner jag igen, eller åtminstone att inte vilja gå och lägga sig trots att ögonen faller ihop. Varför? Jag har en känsla av att jag var sådan redan som barn, ville inte gå miste om något, ville sitta med de vuxna och lyssna, eller senare läsa trots att jag egentligen bara kämpade med sömnen. Varför? Rädsla för sömnen?
Det andra, svåra, tankarna på döden, vad man lämnar efter sig. Inte vill jag att mina barn ska läsa dagböcker och annat ”hemligt”. Sitter här och ska beställa blommor till min kusins begravning och är full med tankar om skörhet, livets korthet, sorg… Svårt är det att vara människa.
Intressant.. då du beskriver att du var sån redan som barn ,väcks minnen hos mej ,visst höll jag mej också vaken ,men varför vet jag inte, tror att det mer handlade om att jag ville uppleva något annat ,ha tid för mej själv ,göra nåt i fred som bara jag gillade ,egen tid då huset tystnade.
Inte vågar jag riktigt tänka på D -ordet , ..tänkte mer suddigt på det som långt i framtiden .Men det finns ju där nånstans i bakgrunden ..kommer då jag rens – städar ,kanske därför jag gör det så sällan?
Tanken att någon kommer att ta i det som jag lämnat ,” hur skulle det kännas för den om det såg ut så här ”
Det verkar ändå vara ett mycket svårt beslut att själv sudda ut det där som blivit skrivet,tänk om man skulle våga ta risken ? Troligt att ingen ändå orkar läsa så noga ,utan kommer att slänga.
Själv har jag längtat så det värkt i mej efter något mer personligt från min mormor och farmor.
Oj, så väl jag känner igen mig här. Driften att få något ur mig, att sätta spår i världen, att minnas vem jag är och har varit, även längre fram i livet … skriva dagbok utan att ha en klar bild av vad som ska ske med skrivandet efteråt, längre fram. Jag grunnar också över hur jag ska göra med gamla dagböcker. På senare år har jag skrivit mina dagbokstankar i datorn, där de garanterat kommer att försvinna med tiden. Men jag har också dagböcker från tidigare år, och en slags ”slaskbok”. Ett sopnedkast för desperata tankar i natten. Vad ska jag göra med detta med tiden? Känner bara hur viktiga de är för min egen skull. Jag vill absolut inte glömma vem jag varit och vad jag upplevt i livet. En vacker dag kanske minnet sviker totalt?
Känner mig kluven då jag gärna skulle vilja att mina tankar levde kvar även efter att jag gått bort, men inte vill jag att mina barn ska känna till alla mörka delar. Åtminstone inte alltför väl… Eller vill jag det? Inte så att de blir tyngda av det, men kanske så att de kan få en förståelse för vem jag var och varför. Förstå varför jag gjorde som jag gjorde i vissa sammanhang. Förstå vad det innebar att vara jag? Jag vet inte? Någonstans vill jag ju att mina barn ska känna mig som människa, inte bara som mamma. Frågan är om det är möjligt då man har den relationen som förälder och barn? Det kanske bara är jag som vill det som förälder, men barnen kanske inte vill se mig som något annat? Skulle jag kunnat acceptera min egen mamma och hennes sätt och tankar lättare om jag hade läst om dem? Kanske … kanske inte? Jag tror inte att jag hade velat läsa om min mammas tankar i yngre dagar, men idag känns det mer lockande …
Så småningom måste ett beslut tas, för inte vill jag lämna kaos efter mig … Suck!
exakt så ser dilemmat ut !!
också för mej ,du beskriver det bättre än vad jag tycker jag kunde få fram…
det kan ju framstå som kaos för dem ,bli helt obehagligt och samtidigt tycker jag att det är så vidrigt med förljugenhet ,att känna att här är allt tillrättalagt och tillfixat för dem som läser sen.
Redan i de små kommentarer som sipprar ut på facebook får man ju en känsla inför att här är det nån som vill impa ..eller här är det bara idyll ..eller tvärtom ..men öppen och sann VAR ??
..JA men just i bloggformen är det mer möjligt och varför det ?
För att där finns inte den vanliga grupptryckskänslan så tätt inpå ..allt det där man måste tänka på inför dem som man känner och vet hur skulle reagera ,tolka ..osv
jag hamnar i att undra över sanning ..och frihet ..vad för definition man nu kan ha av de begreppen?
Vad de betyder i mitt eget liv ,i hur jag levt och lever ?
Exempelvis den där friheten i stunden då man behöver skriva ner , det där som är intensivt närvarande aktuellt !!,
just då känner jag
att jag är sann och fri i dagboks skrivandet eller som det oftast blir nån sorts kladd eller som du kallar ”slaskbok ”
då känner jag en sorts frihet att få tycka,tänka , känna vad som helst ..men var och när och hur kan jag göra det någon annan stans ?
Det finns mycket som ständigt måste sållas i olika umgängen ,oftast gör man det helt automatiskt ,inte vill man provocera ,reta upp ,ta omöjliga diskussioner ,tråka ut ngn med trista detaljer ,konfrontera där man redan vet att det inte kommer att finnas någon förståelse..osv..
Och jag minns hur otroligt många gånger jag avvisat min mors pinsamma haranger ,som om hon ville avlasta sitt eget livs bekymmer på mej ,det var otäckt ,det vill inte jag göra
men det är kanske en annan sak om man väljer att själv läsa ..efteråt ,då den personen inte finns ..fysiskt ,att det blir en annan sak ..
Men gu va svårt ..men härligt att du tog dej tid Louise !! vi får återkomma till ämnet
Hej igen, och tack för ditt tänkvärda svar på min kommentar i det här – för mig – viktiga ämnet. Det är så trevligt att öppet kunna växla tankar kring saker som berör en djupt …
Jag läste också vad du svarade ”svorskan” om att ha vänner. Det är lätt att dra iväg och för en stund glömma vad man har när man ligger på en djupare nivå i tanken … 🙂
Men jag känner att det inte bara handlar om att ha vänner, eller inte ha vänner, när det kommer till att skrivandet. Vissa saker känner jag att jag inte når tillräckligt långt med i ett samtal. Vissa känslor är för komplexa för att det ska bli tillfredsställande att försöka prata om det med någon. Jag kan göra det, och jag gör det också, men blir sällan fullt nöjd efteråt. Som när man vet att det blev sagt men inte förstått.
I en dagbokstext där man får fundera över sina tankar, där man HINNER fundera en stund (vilket man inte alltid gör i ett bollande samtal), är det lättare att nå djupare inom sig och samtidigt känna större tillfredsställelse i det man får ur sig.
Därmed är inte sagt att samtalet med en nära vän har lägre betydelse än skrivandet. Det är naturligtvis viktigt att veta att man har levande människor omkring sig som tycker om en, och som är villiga att FÖRSÖKA förstå vad man säger … Det betyder mycket …
Och inget i text kan ersätta den fysiska kontakten i en tröstande kram … Så vänner är viktiga, oavsett om de finns i textform eller i fysisk form …
Tack ❤
Jag blir djupt rörd av din inkännande nyanserade text,,känner mej förstådd ..ja så komplext är det !
Tror många gör som dig, ofta eller ibland. Jag känner i a f igen mig.
Tänker att alla de där olika sakerna är utlopp för din kreativitet 🙂 Det är positivt!
Allt gott till dej!
Carina
ah du också ,en av fördelarna med bloggskrivande att upptäcka det gemensamma .
Kanske delar man lättare med sej av sånt i skrivandet ..
har jag annars råkat få såna vänner ,som sällan talar om sånt ,så att jag börjat känna mej ensam om att tänka på så och därför bloggskriver i stället .
Omgiven av rationella ,handlingskraftiga ,”inte tänka så mycket” människor ,som blir lite otåliga om jag skulle råka berätta sånt…
utan såna där behov som jag har
Allt gott också till dej Carina !!
Jag hoppas att du får fler vänner, och att ett par av dem är bra att prata om sådana här saker med. 🙂
Det är skönt att skriva av sig, få kommentarer, men det är också härligt att föra ett samtal och få feedback direkt.
Bamsekram och allt gott till dej!
jodå jag har vänner ,som jag kan prata om det mesta med när jag tänker efter 😉
jag var nog lite för grinigt kategorisk ..
som om jag förväntade mej att någon av dem skulle ta initiativet
..tänka åt mej,ta hand om mitt liv ..nåt sånt.
Men vissa av de där kreativa sakerna jag sysslat med målningar och dagboks skrivande har jag tagit mer på allvar .. livet förändras , det är sällan vi pratar om sånt som jag ..kanske själv tänker på extra mycket då jag skriver här .Kanske behöver jag skriva,upptäcker angelägenhetsgrad medan jag skriver,det blir på nåt sätt tydligare ,allvarligare ,kommer närmare
… innan jag kan diskutera..muntligt
Usch så krångligt jag kan inte förtydliga det bättre ..men det är inte synd om mej på så sätt att jag inte skulle ha vänner som bryr sej ..
Jag menade inte alls att det är synd om dej! Tro mig! 🙂 Du får gärna bortse från kommentaren. Tycker själv om att mina vänner är olika, vi pratar om, och gör olika saker tillsammans. Det är bra, önskade dej detsamma, eftersom du antydde att ni inte pratade om vissa saker 🙂
Det är otroligt skönt när någon annan tar initiativet, och man följer med i kölvattnet, fast ibland känns det fint, och man växer av att själv ta tag i rodret 🙂
Det låter nästan som om du skapat dej en egen typ av bearbetning av olika saker genom din kreativitet, det låter mkt sunt!!! Som om du öppnar en dörr, där det sedan får utvecklas tankar och prat.
Kanske fattade jag dig rätt. 🙂
Kram och allt gott till dej!
Joo då 🙂 du fattade !!
Men jag hade svårt att beskriva .
Och just så ..som jag öppnar en dörr… inåt skriver för att utforska mej själv i stunden ,ja och för att bearbeta …men kanske blir det ibland kanske att jag ramlar in i ett speciellt rum där jag inte till en början uttrycker mej stelt .. fyrk eller fem kantigt ,,,till o med klantigt 😉
och märker själv först efteråt (om jag ens gör det )var jag sneddat iväg .
Nu var det så att jag tyckte att jag sett på de vänner jag har på ett för snävt sätt ..gjorde dem orätt .Det var bra att du såg den vinklingen,så att jag inte ramlade in för långt i det där ”tycka synd om mej rummet ” som jag kanske är i mycket oftare än jag vill erkänna 🙂
Oj, då hade min kommentar trots allt en positiv effekt, det var bra, och verkligen meningen!
Jag har vid flera tillfällen i mitt liv liksom gått lite inåt och bearbetat olika saker. Det har varit nyttigt att en period göra det. Det är ganska ”lätt att fastna”, och svårt att märka det själv. Sunt att göra det. 😀
Min filosofi är att hellre summera bra än dåliga saker. De dåliga ges m a o ingen chans att ta överhanden.
Bamsig kram och allt gott till dej!
🙂 mmm