ETT telefonsamtal
och jag
är där.
Tillbaka i
Den där bakdagen
då vi två
gick
till skafferiet
och tog
en sockerkaksbit var ?
Har absolut inget minne av att jag åt den.

Kanske var vi 10 år, möjligen äldre.
Du blev inlåst i källaren …berättar A som jag talar med för första gången på 30 år.
Ett helt livsperspektiv , en ny pusselbit.

Men av vem ? Av far?
Frågar jag ,
Kan inte minnas hur små förseelser kunde leda till såna straff?
Ett barn står utanför dörren och det andra
innanför.
Det finns en liten smal glasruta på dörren

..inget minne av hur det gick till, men just därför måste jag dröja kvar där .
Skapa mötesplatser med vad som var jag då.
Vad hände med mej?
Hur vågade jag då? 
Och hur vågar jag nu?
Hur rädd blev jag av straffet , och det som hände sen?
Kan den händelsen visa sej ha fötgreningar till huvudspår i senare livsupplevelser ?

.. vågade jag ta ett sånt initiativ alldeles av
mej själv ? ?
Nej jag var inte ensam , och det var kanske
inte jag
som kom på
ide’n.
Jag kommer att fortsätta söka ankringsplatserna , koppla ihop nu och då
Måste få fler infallsvinklar.. perspektiv…
Jag har inte kunnat skriva något berörande… insiktsfullt sen jag såg min son lida under ett allergiskt astma anfall.Såg hur han försökte pressa tillbaka smärtan.
Ja jag kopplar ihop skrivlösheten med den stunden.
Jag klarar inte av att se ,även mitt vuxna barn lida så.
Chocken över att jag var helt maktlös sitter kvar.
Och hur kan jag ta vara på mitt liv om inte också han har ett bra liv?
Vad var det med mina egna föräldrar som kunde göra så …för en liten kakbits skull..proportioner.. skuld /straff relevans, sans…