jag hann med bussen och då jag stod där på busshållplatsen kom min son med kompis förbi ..just då
han hade sovit borta och jag hade bara skrivit en lapp då jag gick
jag var först ombord på färjan hade precis satt mej då kommer R och hennes man min fars och D:s närmaste vänner ..vi har varit på nöjesresa ..efter en stund kommer far ,andfådd ,det är en besvärlig trappa upp och där blir ett mysigt samtal under hela resan med R;s minnesglimtar denhär gången .. man har inte roligare än man gör sej
dessutom en sån busighet hos dem ..vid bordet bredvid sitter den beskaste och maxfetaste hälso systern med en barsk missnöjesmin ..(hon som gjorde senaste körkorts testet) ,..R skämtar med ficklampan ,lyser på henne en stund..
Själv inser jag det först nu efteråt ..inser att det samtidigt var en sorts hälsosam demonstration..sånt som ofta barn brukar syssla med ..då det är för hotfullt att gå i öppen konflikt eller då barnet testat alla andra sätt att visa sin egen vilja ..sånt som oftast bara ses som störande och irriterande..men som nästan känns lite gnomiskt smart ..tycker jag
far beskriver vintervägar ..till Åbo på isen 2 filiga ibland trefiliga plogade ,hur länge det tog att kör bil över isen ..till Taivasalo via vilka holmar ..allt han minns ..hans värdighet växer
himl a trevligt att jag just råkade välja den färjan just i dag ..energin fanns där direkt igen .. hem till huset i den otroligt vackra fullmånen
//dagens vidrighet ;den ruskiga hetsen fortsätter med pensions ålder triggningar tar det då aldrig slut ??
älwfewor 
Vad fint att du fick en trevlig stund med far och co helt oförhappandes! Jag tänker mig till mor min idag, har inte varit där på 12 dagar på grund av förkylning.
Skönt du berättar att du också är i ett sånt läge ..att du har din mor kvar
Tidigare hade jag inte trott att jag nånsin skulle komma fram till en sån inställning ..jag har varit så sur på min far… av fler anledningar ..
har fortfarande ibland svårt att förstå hur det har gått till ..att mina känslor ändrats och nu är inne i att vilja hinna med att va nära om och då det går
..samtidigt som det också är nån sorts långsamt avskeds..tagande
.. insett det på allvar
..step by step
att jag är inne i en sån livsperiod ..som jag inte kan hoppa över eller skynda på
..måste /behöver ..för min egen del ..känns t.o.m rent fysiskt ..
sitter jag fast i honom med osynliga trådar ?
följa med så länge det är möjligt ..
medan kontakten känns meningsfull ..
ha tid att ta hand om de känslor som väcks ..
hela vägen
uoij så långrandig
jag är
Ja, så är det, ett långsamt avskedstagande och det som man kan vara tacksam för är att man får chansen att göra det, att man inte bara blir tagen på sängen pang bom, utan får en chans att töja trådarna och släppa iväg och släppas iväg… Jag lotsade ju bokstavligen in min far i döden tillsammans med min storasyster, pratade, sjöng för honom och spelade gamla finska låtar för honom på cd.-spelaren som han fick i födelsedagspresent dagen innan han dog. Han blev så lugn när han lyssnade, han sjönk in i det förgångna, kände igen sig, kände sig trygg tror jag, slappnade av i kampen.
Och nu är det mamma. Hon som var så rädd för att hamna på ”hem” – hon var rädd att hon skulle rymma därifrån, som hennes bror hade gjort… det ordnade naturen för henne genom att se till att hennes ben stelnade och hon inte kunde gå längre, några månader efter att hon kom till boendet. Hon som alltid hade sprungit och sprang även med rullatorn…. Lilla mamma så ynklig du var idag, du kände inte att du hade bullbiten i handen, vad sjukdomen ställer till… och ändå mindes du det jag sa om bastun, min brors, och kommenterade det när vi ringde till honom och du pratade en stund med honom. Så glad han blev. Nej, idag var det sorgligt och jag fick sitta och lugna dig när dina händer hoppade, lilla mamma…
Nu tog jag plats igen, på din blogg, hamnade i mitt eget.
å så härligt att du gjorde det ..underbart
..för mej att höra ..precis såna berättelser behöver /vill jag läsa ~~tack !!!
att tänja i tråderna ..släppa och släppas iväg..och de där gemensamma minnesbilderna som glimmar ..ja som nån sorts livets guld
Jag känner det som så värdefulla gåvor då min far berättar ..han ger mej nåt av sitt liv ..nu ..det som han inte haft tid med förut
alltså underbart …och sorgligt ..
det sorgliga är också meningsbärande
***ändå OCH trots allt finns det en närhet och värme
kanske bara de som är där vi är …i den sitsen
som kan förstå det värdefulla ..
jag börjar nästan tycka synd om dem som inte upptäckt det ..som inte ser att även åldrandet i sej ..även gamla och sjuka är värdefulla
Inte bara tar utan har värdefull gemenskap att ge
*** berätta gärna mer här ..
det finns ju huuur mycket plats som helst ,just för sånt !!!
Tänk så bra det kan bli ibland =0)
Hemikram ♥
ja plötsligt händer också nåt sånt ..mycket tröstande ♥