Flyktigare

vårt ögonblick

än snöflingans skugga

över dina läppar

flyktigare
vår hisnande väg.

Flyktigare
än snöflingans

skugga

det ögonblick
då den

mörka följeslagaren
vek

från min sida
och du tog min hand

för att leda mig
över

den sviktande spången.

Flyktigare

vårt ögonblick
än snöflingans

skugga
men evigt
som

soluppgångars

jubel.

Karl Wennberg..dagens dikt i p1,

Vilken tur det finns… förresten !

http://poesiguldkorn.wordpress.com/svensk-lyrik-1/